Att fira nyår i Vietnam var något jag hade sett fram emot väldigt länge.

Faktum är att hela resan började med det kriteriet, att fira nyårsafton utomlands. Jag tycker nämligen svensk nyårsafton är skittråkigt med undantag för min mors födelsedag som jag gärna hade varit hemma för. Däremot ser jag varje år fram emot julen så vår resa var skräddarsydd när det gäller period.

Årets sista dag blev ingen besvikelse... Varmt och skönt, inga måsten, Cilla och jag, perfectamente!

Kvällen tillbringades på grannhotellets beach där ett stort grillparty hade dukats upp. Kräftor, bläckfisk, kyckling och annat gött stod på menyn och allt var delikat. Tråkigt nog för arrangörerna kom regnet men det störde inte gästerna. Vi slog läger i hotellets bar där festen fortsatte natten lång...

Jag rekommenderar alla som inte firat nyår i annat land att prova det.

Bild 1: Al Capone på 12-slaget (lägg märke till det löjliga munstycket)

Bild 2: Fullt ös ingen medvetslös (bara en galen haschtomte som irrade runt någonstans i vimlet)

Bild 3: Vem som helst kan blanda drinkar med dyrsprit...

Bild 4: I dimman

Idag fyller en av mina få riktiga vänner år!

Stort grattis på din 25-årsdag Joel!

Take care! 

Lite mer resegodis från Phu Quoc...

Det var sol, bad, läcker mat, utflykter och avkoppling som gällde.

Vi var oerhört nöjda med vår bungalow och beachen var högklassig. Grädden på moset var den redan legendariska frukttanten som dagligen gjorde stora pengar på oss genom att erbjuda högkvalitativ frukt till rimligt pris med våra mått mätt. Mer om henne i ett eget inlägg...

Bild 1: Det vankas bröllop på beachen, vi var dock inte bjudna

Bild 2: Vårt hem för lite mer än en vecka

Bild 3: Frukttanten, en hårding som trotsar den 35 gradiga värmen när hon vandrar den kilometerlånga stranden fram och tillbaka

Bäst före: Se ovansidan

Bäst före: Se kapsylen

Bäst före: Se insidan av botten

Varför inte bara skriva ut bäst-före-datumet på den yta man av nån anledning alltid kollar på först???

Sicka genier... 

De flesta uttalen har vi hört under vår tripp. Vilket som är rätt spelar ingen roll för mig. Det var i alla fall en väldigt trevlig ö...

Vi kom till PQ på förmiddagen och när vi gick iland hoppade vi in i en taxi som körde oss från östkust till västkust där öns största stad Duong Dong ligger. Taxichaffisen gav mig svar på något jag alltid viljat veta, nämligen hur många nordbor som får plats i en minibuss. Och svaret är... egentligen en per plats men en ekonomisk vietnames lyckades få in, bland många stora ryggsäckar, mig, Cilla, ett antal finnar, sin medhjälpare och som grädden på moset två japaner...

Efter en, med vietnamesiska mått mätt, sansad biltur släpptes vi av vid ett hotell som hade ett ledigt rum, men bara för en natt. Det fick duga, vi kunde ju bara kolla runt lite och fixa ett annat hotell efter vårt första bad. Så lätt var det inte riktigt... Efter att ha gått längs den 2 km långa stranden och frågat efter ledigt rum på 18 hotell insåg vi att det var ett misstag att komma oanmäld till en liten ö dagen före nyårsafton.

Som tur var hade vi åkt med rätt taxivietnames... Killen var en fixare utöver det vanliga. Han ringde runt en bra stund och till sist fick han tag på vad jag tror var det sista lediga rummet på hela ön. 55 dollares natten men vad ska man göra???

Dagen därpå flyttade vi till det hotellet och påbörjade vår "riktiga" solsemester...

Efter att vi blivit förföljda några hundra meter av de mest påstridiga av våra vänner som tålmodigt men också något hotfullt hade inväntat vår buss bestämde vi oss för att stanna på det hotell där vi hade sökt skydd.

Orkade inte leta efter något bättre eftersom det bara gällde en natt.

Värt att nämna är att när vi stegar in i hotellet vid 18-tiden ligger portiern och (för att värna om mitt ursprung) häste-söver. Det tar en stund men sen får vi liv i honom och får se på ett rum.

Det blev en minst sagt spännande natt. Förutom att vi bodde i ett förvuxet badrum med kakel och fuktskador med alla möjliga gäster som trivs i sådana miljöer, t.ex spindlar, flugor, myggor geckoödlor och den fetaste kackerlackan jag sett på flera år som vi för övrigt låste in på toaletten under natten, så kom även annat oväntat besök...

Någon gång runt midnatt dunkar det på dörren och det känns som om det är bäst att öppna. Där står hotellportiern och tre snutar varav den ena viftar med våra pass och skriker: What´s your name? What´s your name?!

Efter att vi svarat ärligt på frågan lugnar han sig och försvinner tillsammans med de andra.

När vi ska checka ut nästa morgon uppträder portiern som om inget hade hänt. Kanske för att hans engelska var lika med noll. Trots det hjälpte han oss med att fixa båtbiljetter till Phu Quoc och backade upp oss mot sin egen kompis som ville ha alldeles för mycket betalt för att ta oss till färjeläget.

Sicken gubbe...

Bild 1: Mindre trevligt hotellrum.

Bild 2: Vår kombo, som säkert såg till att halvera antalet av mindre uppskattade djur.

Läste att Magdalena Gerger blir ny vd för bolaget... Ska bli intressant att se hur hon använder sina tidigare kunskaper på sin nya arbetsplats.

Är det bara en tidsfråga innan vi får se White Russian på flaska?

Vi bestämmer oss för att lämna Saigon av den enkla anledning att det inte finns något att göra där.

Nästa mål blir Vietnams semesterö Phu Quoc.

Vårt hotell erbjöd ett paket med minibuss till Rach Giá där vi sedan skulle ta en båt till ön. Priset var dock onödigt högt så vi åker bort till bussterminalen och åker kollektivt för 4 kr istället. Bussen stannar någon mil utanför Saigon och där betalar vi totalt 130 kr för en minibuss som kör oss hela vägen till Rach Giá.

Denna minibussresa är nog det värsta jag varit med om, och då har jag ändå upplevt extrema trafikförhållanden tidigare...

T.ex när jag och Mr Wibrån åkte busskaravan någonstans i Egypten och vår chaffis, arabvärldens svar på Lasse Kongo, försökte köra om en av de ca 18 bussar vi hade framför oss. Precis när han går ut i mötande trafiks fil ser vi nummerplåten... Visserligen står det inte på "BEATNGU" på, men det är en stor sak som kommer över krönet... Mr Kongo upptäcker sitt misstag och börjar tuta och blinka för att få ledet av bussar att öppna en lucka. Lastbilen tutar, blinkar och gasar?! Till slut lyckas vår buss trycka sig in i ledet igen, strax därpå svischar det som jag trodde skulle bli vår död förbi mitt fönster...

Även i Rio har jag färdats kallsvettig under många mil.

Well, back to Vietnam. Den här färden slår både Egypten och Brasilien med marginal. Galna omkörningar, tre bilar i rad där det får plats två, 500 000 moppar och en aggressiv förare gör den 6 timmar långa resan psykiskt påfrestande. Om vi ändå hade bälten...

På något sätt kör vi efter 6 timmar in på en terminal i Rach Giá. Där väntar en armé av vad vi tror är hotell-hajar och taxiförare. Dock känns det en aning hotfullt när vi kör in på terminalen och 20 män börjar springa efter bussen och skriker. Jag kliver ut först och två kolonner bildas. Vi går emellan dem och plötsligt händer det... En ny buss trillar in på terminalen... Hoi hoi hoi hoi hai hai eller nåt i den stilen skriker männen och springer efter den inkommande bussen. Vi passar på att försvinna för att hita färjan till Phu Quoc. Vi går in på första sämsta hotell och blir informerade om att färjan slutat gå för dagen... Check-in!

Bild 1-4: Lugnare partier av the nightmare-trip.